Den perfekta mamman...

Jag satt och tänkte på en sak alldeles nyss... Jag tror alla kvinnor mer eller mindre och på ett eller annat sätt lider av sjukdomen perfektionism. Vi ska vara perfekta mammor, perfekta sambor, fruar och väninnor. Vi ska ha det perfekta hemmet, perfekta kroppen och göra alla de perfekta sakerna som förväntas av oss. Trots att vi försöker så hårt är vi aldrig nöjda för i vår värld blir det aldrig perfekt. Vi har konstant dåligt samvete över att vi inte räcker till eller inte hinner med. Nu säger jag inte att det gäller alla men jag vet att många kvinnor med mig delar denna omedvetna strävan. Varför ska det vara så svårt att sänka kraven en aning? Vi behöver inte alltid ha det kliniskt rent hemma eller ha den perfekta middagen på bordet varje dag. Samma sak när det gäller de flesta kvinnors fixering vid att se perfekt ut, där kan jag bara gå till mig själv och jag stirrar ofta på vågen precis som om siffran där skulle vara ett mått på hur bra vi är och jag är nog inte ensam om detta heller. På vågen står det 55 kg men ändå är jag långt ifrån nöjd eftersom det inte är det perfekta talet i min värld. Varför ska vi köra slut på oss själva bara för att vi själva skapat en bild som är omöjlig att leva upp till? Vi förstör mer än vi gör nytta, inte minst för oss själva! Varför kan man inte se siffran på vågen, i mitt fall 55 kg som 55 kg inte perfekt men ett jävligt glatt, positivt, energiskt och sprudlande mått på de fantastiska kvinnor vi faktiskt är?

Många kommer garanterat tycka att jag är knäpp nu men jag roar mig faktiskt med att måla pinnar mellan tvätt och amning. Alla har vi olika syn på vad roa är =) Tänkte i alla fall passa på att visa en bild på mina nymålade pinnar.